Parallellogram

Nu har björkarna slagit ut och hela världen har fått ett ljusgrönt skimmer.björkar Dagarna är längre och i alla fall jag får en känsla av pånyttfödelse. Min man ägnar sin kvällsläsning åt boken “Vårt matematiska universum”, en bok jag troligen inte skulle komma mer än en halv sida i om jag gav den ett försök. Men dessa två händelser tillsammans får mig att fundera. Men innan du läser vidare vill jag flagga redan nu för att jag denna gång kan komma att sväva iväg mer än jag brukar, men jag ska hålla mig kort.

Parallella universum

fantasyuniversumTänk om du fick möjlighet att skicka ett telegram, ett parallellogram, till dig själv i ett parallellt universum . Vad skulle du skriva till dig själv? Vad skulle du uppmana dig själv att göra, vilka chanser skull du peppa dig själv att ta?  Vad skulle du be om, fråga om? Finns det något du hoppas att du uträttat i ett parallellt universum. (Jag vet att ett parallellogram är en geometrisk figur, men nog låter det som ett telegram till universum?)

Eller dagen då du föddes, när det än var. Vad skulle du vilja säga till dig själv den dagen? Ord på vägen genom resten av ditt liv. Förmaningar, uppmaningar, tips och råd som du (om du fått dem till dig från början) kunnat leva ditt liv efter för att nå längre, våga mer och kanske vara lyckligare.

Vad du än kommer fram till för svar i frågeställningarna ovan så är jag övertygad om att det inte är för sent – det är aldrig försent. Det är heller aldrig för tidigt att börja om från början. Det kluriga kan vara att komma fram till hur du vill leva ditt liv, hur du vill vara och vad du vill känna dig stolt över.

sofia-signatur-1

Har du blivit lite mossig?

mossa

Hur många stenar har du i fickan?

Tänk tillbaka i livet, från att du var barn och hela världen öppnade sin famn för dig. Var du nyfiken, provade du nya saker? Tog du vara på möjligheter som presenterades för dig, även om du inte visste att det var möjligheter? Fungerar du på samma sätt idag? Om ja – grattis! Jag upplever själv att jag blivit lite mossig. Att enkelheten får styra mitt liv mer än vad jag egentligen önskar. Jag stannar allt för sällan upp. Plockar inte glittrande stenar eller smutsiga kapsyler från gatan. Mina fickor är istället fyllda med kvitton och gamla inköpslistor (och faktiskt, en sten).

Vad gör du mängsöed dina dagar? Hur många möjligheter serveras dig som du inte tittar närmare på, eller kanske ens lägger märke till? Är du öppen för att prova nya saker, gå nya vägar? Det behöver inte vara så avancerat som att byta jobb eller sälja huset och flytta ut i en husvagn (även om det garanterat skulle ge förändring i ditt liv). Det kanske faktiskt kan vara så enkelt som att ta beslutet att gör något nytt varje månad, vecka eller dag?

När gjorde du senast något som du aldrig tidigare gjort? Jag slår vad om att det i din barndom hände oftare än nu. För att börja kan det räcka med att prova en helt ny maträtt, ta en ny väg till jobbet, prova en ny författare, testa en ny träningsform eller vad som nu kan passa dig. Vågar du utmana dig? Gör något du tycker är lite jobbigt, utmanande eller kanske till och med otäckt (dock inte med fara för ditt liv!) men som du växer av och kan känna dig stolt över att ha gjort. Du kan inte med säkerhet veta vad som väntar bakom nästa hörn om du inte tar chansen och ser efter.

Livet som ett äventyr!

Vi gör val varje dag, ofta utan att vi ens tänker på det. Det gäller att öppna ögonen och göra valen med större omsorg och kanske med tydligt syfte att utvecklas. Våga prova nytt och göra saker som ligger utanför din trygghetszon. Utmana dig själv och andra. Varför inte, för att krydda ditt nya jag lite mer, be personer i din närhet att utmana dig på olika (gärna oväntade) sätt. Eller varför inte vara den som utmanar? Ifrågasätt (på ett positivt sätt) mer och  be dina nära om “tjänster” eller dela ut små uppdrag.

Du föddes till ett äventyr, låt livet fortsätta vara ett äventyr varje dag. Vakna och känn förväntan för vad dagen har att erbjuda och vad du kommer att erbjuda världen. Lev nyfiken och uppmärksam i ett äventyr varje dag.

sofia-signatur-1

Varför inte bara ge upp?

storm

Tänk dig en storm med vindar som sveper över havet in mot land. Utan motstånd, i ökad hastighet och styrka kommer den emot en klippa flera meter hög. Vad gör vinden då? lägger sig att dö, vänder och går tillbaka samma väg den kom? Nej den tar i med all kraft den har för att ta sig över klippkanten och fortsätta sin väg framåt in över land.

Hur gör du själv när du stöter på motstånd? Vad får dig att fortsätta eller ge upp och vända om? Ärligt talat, det är alltid lättare att ge upp. Att bara släppa och låta allt fortsätta som vanligt. Ingen mer ansträngning, ingen mer uppoffring. Det är alltid lättare att ge upp, lättare men inte bättre. Om du trodde det vore bättre, varför valde du att påbörja ansträngningen  från början?

 

 

 

Varför ens börja?

Det är alltid något som får oss att påbörja något från första början, en vilja att uträtta något, få en förändring. Om vi aldrig påbörjade någonting skulle vi inte överleva särskilt länge. Att bara dricka ett glas vatten är en ansträngning som fyller ett syfte. Att träna för att springa en mil är en ansträngning som fyller ett syfte. Allt vi tar oss för innebär viss ansträngning (även om vissa saker kan uppfattas som mer njutning än ansträngning).

Det vi behöver komma ihåg när ansträngning tär så mycket på oss att det enklaste vore att ge upp, är varför vi påbörjade ansträngningen från första början. Vari ligger vinningen om du tar dig över din klippvägg. Vad var syftet med din start och vad blir följden, i känsla och resultat, om du ger upp?

Visst finns det stunder då målet du satt upp inte längre är värt besväret, uppoffringen. Om ditt ursprungliga mål inte längre fyller sitt syfte utan istället tär på dina värden. Då är det läge att omformulera målet, inte ge upp det. Hitta nya vägar du kan gå med dina värden intakta och jag är övertygad om att du får ny kraft att ta dig vidare, framåt mot ditt mål och över din klippkant. Du är din egen storm och du kan ta dig över alla de klippor du vill, om du vill – så länge “drivkraften att fortsätta är större än begäret att ge upp” (Napoleon Hill)

sofia-signatur-1

 

 

 

 

láppel du vide

Vad skulle hända om…?

Jag trodde under period att jag var en aning konstig, det är vi väl alla lite till mans – och så ska det vara. Detta handlar dock om en märklig känsla jag får till och från. En känsla som följs av frågan “tänk om?”. Jag får denna känsla till och från, till exempel när jag går över en bro eller står vid relingen på en färja – “tänk om jag skulle hoppa?” eller “tänk om jag kastar mina nycklar över kanten, eller telefonen?” Jag har aldrig hoppat, eller kastat något (värdefullt) över kanten men känslan av att nästan vilja för att se vad som händer finns där. Jag har pratat om detta med flera personer som upplever precis samma sak (skönt att inte vara ensam om sina galna tankar). Nu har jag dessutom kommit på att det faktiskt är så vanligt att det finns ett uttryck för detta. láppel du vide = Den oförklarliga önskan att hoppa när man befinner sig vid kanten av en klippa. 

Tänk om?

Jag tror att vi är många som går runt med drömmar, önskningar och viljor som vi aldrig gör något åt. De får ligga kvar i tanken med frågan “tänk om?” knutna till sig. En fråga som inte får något svar eftersom vi låter tanken vara bara en tanke. Utifrån inledningen av denna text är det ju att föredra i vissa sammanhang, men långt ifrån alltid? Jag tror att flera av de “tänk om” vi har faktiskt skulle förgylla livet om vi vågade (eller orkade) ta reda på svaret. Tänk om:

  • ekorreJag skulle ställa mig på torget när solen skiner, sträcka mina armar mot himlen och insupa livet?
  • Jag skulle ta mig till lönesamtalet genom att hoppsa fram?
  • Jag skulle skicka blommor till mig själv (eller någon jag inte ens känner)?
  • Jag skulle tala om för den där trevliga expediten varför hon/han passar så bra för sitt jobb?
  • Jag skulle säga “hej!” till människor jag möter i en trappa eller hiss? (får man sjunga i en hiss?)
  • Jag skulle gå till jobbet i pyjamas…eller kanske inte den?

Vi lever i en värld som blir allt med inskränkt, var och en lever i sin egen lilla bubbla och har mindre och mindre tid att bry sig om andra. Men genom att våga lite mer och göra det som faller oss in just i det ögonblicket (med undantag för infall som kan få förödande konsekvenser för dig själv eller andra) skulle värden kanske vakna upp och bli lite gladare. Jag vet att jag har varit inne på detta ämne tidigare, och kommer garanterat att ta upp det igen, vi behöver detta så mycket.

 Jag ska ta fram en alternativ bucket list med “tänk om?” saker att genomföra under en vecka. Är du med? Reglerna är enkla skriv ner sju saker du kan göra för att sticka ut lite extra, synas lite mer, få någon att skratta m.m. Det ska vara saker som är BRA för dig och ofarliga för andra. Bär med dig din lista under veckan och pricka av när du genomfört en uppgift. Vill du dela dina göranden med andra så twittra gärna med #Tänkom?

sofia-signatur-1

Positiv närminnesförlust

Jag är barnsligt förtjust i Disneyfilmer. Det finns alltid ett budskap som passar in i livet, personligheter som vi kan känna igen oss själva- eller personer i vår närhet i. Just denna vecka har jag haft en av mina favoriter i tanken. Doris i filmen Hitta Nemo.närminnesförlust

 

Doris är en fisk av arten palettkirurg som lider av närminnesförlust och kanske inte är den att stötta sig mot i alla stunder. Däremot har hon egenskapen att alltid leva i nuet, hon glömmer ju alla problem i samma stund hon vänder dem ryggen. Hon är glad, bekymmerslös, tror på sig själv och verkligen älskar livet.

 

Förutsätt framgång

Denna vecka har jag mött människor som skulle behövt lite av Doris minnesförlust, eller i alla fall hennes livsinställning. Jag skulle själv ha behövt mer av den varan till och från under veckan. Alla situationer vi ställs inför är inte lätta att skaka av oss, eller glömma bort för den delen. Däremot kan vi dra nytta av det budskap Doris förmedlar i sin förmåga att se något positivt i alla situationer och, även om hon inte är säker på att något dåligt inte kommer att hända, har tilltro till att allt blir bra. Hon förutsätter framgång.

Att helt glömma är kanske inte att föredra, men genom att se vad som skulle kunna hända, kasta oss ut lite oftare och våga lite mer så ökar möjligheterna att vi lär oss och att vi kan befinna oss nuet och njuta av det.

“När livet känns hårt vet du vad du ska göra då? fortsätt simma, fortsätt simma, simma, simma…” Doris 

sofia-signatur-1

Dags att deklarera

Så var det den tiden på året igen. Du ska redovisa dina inkomster och dina skulder. Vissa får pengar tillbaka och andra får betala en slant till. Vi vet alla att detta behövs för att samhället ska fungera för att det skyddsnät vi trots allt har ska vara någorlunda i balans. Denna deklaration är en årlig återkommande aktivitet. Lika säkert som att gräset växer dimper kuvertet ner med uppmaning om redovisning en gång om året.

Självdeklaration

Foto 2016-04-07 19 35 49Jag är långt ifrån ekonom men tänkte ändå komma med några tänkvärda ord kring detta ämne. Hur ofta gör du en självdeklaration i ordets rätta bemärkelse? Alltså hur ofta ser du över vad du har investerat i dig själv, hur du “sparat” och “spenderat” dig själv. Du kommer inte att få ett kuvert i brevlådan där du ska svara upp för vad du har tjänat, vilka tillgångar du har och vad du eventuellt är skyldig dig själv. Detta är i mina ögon minst lika viktigt, om inte ännu viktigare. Du är, i din kropp och ditt sinne, ett eget “mini”-samhälle som ska fungera i många år och i många olika områden. Har du en stor del “kvarskatt” så riskerar flera av åren att falla bort liksom förmågan att fungera i de sammanhang du vill fungera.

Även om du inte får  uppmaning om denna självdeklaration på posten kan det vara ett ypperligt tillfälle att ta skatteverkets plastade kuvert som en påminnelse om att du senast den 2 maj ska lämna in självdeklarationen (till dig själv). Har du kvarskatt så ska den vara betald senast i november, har du galet mycket att betala tillbaka kanske du kan göra en avbetalningsplan med dig själv.

Så fram med papper och penna och skriv ner: på vilka sätt har du investerat i dig själv under det senaste året? Vad har du för resurser (besparingar)?  Vad har du “tjänat” och på vad? Vad har du för “skulder” till dig själv? Gör en plus- och minuslista och se var du hamnar. Får du tillbaka eller blir du återbetalningsskyldig? På vilket sätt ska du investera din eventuella återbäring, så den är ännu större nästa år. Hur ska du betala tillbaka så att du blir dig själv skuldfri?

På mitt eget kvarskatt-konto hamnar detta år hälsa (och lite annat fiffel) vilket jag tänker betala tillbaka med, bland annat, oräkneliga joggingturer, kärlek och mentalträning. På pluskontot hamnar utveckling, vilken jag kan använda till ännu mer självförverkligande. Jag hoppas att jag ligger på återbäringssidan i alla delar av livet till nästa år.

sofia-signatur-1

 

 

Lyssna, hör och gör

Majoriteten av oss tillbringar större delen av vår vakna tid på en arbetsplats. Uppgifterna varierar liksom syftet och arbetsbelastningen. Likväl är den miljö vi tillbringar så mycket tid i en ofantligt viktig faktor i vårt välmående. Bakåt i tiden har det främst varit fysiska aspekter som framhävts som riskfaktorer för vår hälsa. På senare tid har dock vår sociala arbetsmiljö fått ta mer plats i debatter och dialoger gällande arbetsmiljö.

Arbetsmiljöverkets författningssamling utökas nu med föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö (länk) vilken reglerar kunskapskrav, mål, arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling och gäller från den 31 mars 2016. På Arbetsmiljöverkets hemsida finns en, ca 8 minuter lång, film som tar upp detta ämne på ett talande sätt: (länk till film)

Relaxation

Lyssna, hör och gör

Många är arbetsplatserna som behöver se över sin psykosociala arbetsmiljö, ge möjlighet att göra ett bra jobb och samtidigt må bra. Vi får dock inte glömma att det i detta också finns ett egenansvar. Att lyssna på kroppens signaler om att det går för fort, att det är för mycket eller vi behöver vila av någon annan anledning. Konsekvenserna om vi inte tar oss tid att lyssna på vår egen kropp och ger den vad den behöver är katastrofala. Med mentalträning ges vi en möjlighet att reflektera och komma närmare vårt inre och höra vad kroppen ber om för stunden. Vi behöver ta oss tid till återhämtning och inte bara genom sömn. Återhämtning handlar alltid om att återställa balansen dock skiljer sig sätt och aktiviteter för återhämtning mellan människor. Hur du väljer att göra detta är upp till dig, se bara till att du gör det.  Titta på filmen i länken ovan, lär dig lyssna på din kropp och acceptera de signaler du får ifrån den och ge dig själv tid för återhämtning.

 

sofia-signatur-1

Vinna och försvinna – när tiden tas ifrån oss

Jag brukar skriva ett inlägg i veckan, det har hittills publiceras torsdag eller fredag. Ibland skriver jag dem i förväg, ibland när torsdagskvällen går mot natt. Så var fallet förra veckan. Trött och inte tillräckligt fokuserad för uppgiften. Dagen efter fick jag ett meddelande från en tidigare chef och mycket kär vän som uppmärksammade mig på ett misstag i texten (åtgärdat nu). Vi hade bara ett kort samtal, båda på språng mot saker som skulle göras. “Vi hörs”.

Vi hördes inte mer och ikväll fick jag ett samtal. Ett meddelande om att han är borta. magnolia-324276_960_720Jag vet att han nyttjade sin tid på jorden på bästa sätt. Han kunde konsten att njuta av livet, hade förmågan att prioritera det som var viktigt. Han lärde mig massor, stod upp för mig och trodde på mig. Jag är så tacksam att ha fått ha honom i mitt liv.

Förra veckan skrev jag om tid, om vikten att utnyttja den tid vi blivit tilldelade. Detta känns än mer viktigt idag när sanningen så tydligt talar för att tiden bara är till låns och plötsligt kan tas ifrån oss även om vi inte känner att vi hunnit allt vi planerat.

Mina tankar går ikväll till min väns nära och kära. Till alla dem han lämnat efter sig i djupaste sorg och med tacksamheten att ha fått ha honom nära.

drink-428319_960_720

 

skål och tack

sofia-signatur-1

Varför inte veta varför?

Tiden är ett spännande fenomen, som de flesta jag möter (och jag själv) upplever att de har för lite av. Men vad gör vi med tiden vi har, hur väl förvaltar vi de timmar som ges till oss? Om jag lever till jag blir 80 så har jag spenderat 29200 dagar här på planeten jorden. Detta motsvarar 700800 timmar (plus att jag får 24 timmar extra vart fjärde år).  Just i år har vi 366 dagar att spela på och från nu till årets slut 289 dagar kvar. Det är 6936 timmar – vad ska du göra med dina timmar?

Varför?

När jag har pratat med ledare i gymnastik om styrketräning så framkommer (hittills) alltid en styrkeövning som de använderquestion-mark-1019935_640 för att träna bålstyrka. Problemet med detta är att denna övning inte är effektiv i det syftet, den tränar snarare höftböjaren än något annat. Detta har fått mig att fundera än mer på varför vi gör saker. Tänk om livet i stort ser ut så här. Vi går omkring och vet vad vi vill (vi har ett syfte, som i detta fall – träna bålstyrka) men vi aktiverar oss med uppgifter (eller övningar) som leder oss någon annanstans. Jag upplever att vi generellt pratar om vad vi inte gör som vi borde göra och allt vi gör (som kanske inte leder oss framåt) glöms bort. Så varför inte fundera över varför vi gör som vi gör. Vana eller okunskap?

Lista ner allt du företar dig med under en dag och pricka av. Hur mycket av detta gör du “för att” och mycket gör du utan att veta varför? Av de timmar som återstår av året kan du sen välja om du vill göra saker “för att” eller utan att ha en aning om varför du gör detta. Jag tror att vi kan behöva några timmar när vi bara gör utan att veta varför också men på det här sättet kan vi öka våra valmöjligheter, eller? Helt enkelt varför inte veta varför vi väljer att göra som vi gör och på så sätt, i högre grad, känna att vi förvaltar vår tid på bästa sätt?

sofia-signatur-1

 

Livet är en cirkus

När jag var runt 6 år skulle jag bli cirkusartist, närmare bestämt lindansös. Jag vet inte om jag kan säga att det var en barndomsdröm för det fanns andra yrken på min agenda också. I vilket fall som helst, jag var klok nog att inse att lindansös var inget jag skulle bli utan träning. Så för att skrida till verket tog jag ett hopprep och knöt fast ena änden i sänggaveln. Den andra änden knöt jag noga fast i en strykbräda, inköpt i någon av den tidens leksaksaffärer (så långt allt lugnt). Så var det dags för konster, jag klev upp i sängen och satte första foten på repet…snacka om feedback!

Vad har hänt med modet?

Jag vill nu inte få er och tro att jag inte kan skilja på dumdristighet och mod men vart tog modet från barndomen vägen? Modet att prova, modet att utforska och testa gränser. Ingenting är omöjligt! men ändå drar vi oss många gånger från att testa idéer som dyker upp. Jag vill inte på något sätt flagga för dumdristighet men jag tror att vi allt för ofta väljer bort testandet till förmån för tryggheten i att inte göra bort oss. Vi bjuder för lite på oss själva, av rädsla för att andra ska titta snett på oss eller (om möjligt ännu värre) på grund av risken/möjligheten att misslyckas med det vi företagit oss.

Jag blev aldrig någon lindansös, gav upp de planerna medans bulorna la sig (det hindrade mig dock inte från att flera år senare testa trapets istället). Jag hade modet att testa när idén dök upp. Nu är jag äldre och kan, förhoppningsvis (i högre utsträckning) skilja på dumdristighet och mod och nu vill jag utmana er. Låt oss bli lite modigare, låt oss testa och bjuda på oss själva. Vad gör det om det någon skrattar, då har du gjort någon glad. Vad gör det om du inte lyckas på första försöket. Du kan välja att prova igen eller bara lugnt konstatera att det inte gick som du tänkt, men det var värt ett försök. Det krävs mer än ett hopprep i plast och en leksaksstrykbräda i trä för att gå på lina.

 

sofia-signatur-1