En spricka i fasaden
Den nakna sanningens ärlighet. Hur ofta visar vi den, för andra eller ens för oss själva? Vi lever i ett samhälle uppbyggt av fasader. Det finns oskrivna regler för hur vi ska bete oss, fungera och hur vi ska leva våra liv. Det är lätt hänt att se sig omkring och tro att alla andra har guld och gröna skogar. Finns det någon som inte har en spricka i fasaden?
Vad är viktigt, på riktigt?
Från födseln matats vi med tankar och värderingar som vi
kanske lever efter än idag. Det finns vad som anses rätt och fel sätt att leva sitt liv på. Detta skiljer sig givetvis från olika grupper i samhället men grunden är i de flesta fall den samma. Vi ska ge sken av att vara trygga och stabila. Det har blivit bättre med åren men vissa sprickor i fasaden ska än idag mörkas så mycket som möjligt. I annat fall hamnar vi mitt i snack träsket och riskerar att bli uthängda som mindre bra människor.
Vilka värderingar har du själv och vilka av dessa kan du uppriktigt meddela är dina egna och inte något som andra matat dig med? Vilka av dessa är viktiga och riktiga för dig? Att leva sitt liv genom andras värderingar kan många gånger leda till en känsla av att inte räcka till. Lever vi inte efter egna värderingar får vi också svårigheter att finna rätt vägar och ens sätta mål som är sanna för oss.
Ingen är perfekt
Alla har vi våra fel och brister. Vi gör det vi tror är rätt för stunden och det vi tror (kanske omedvetet) är gynnsamt för oss. Vissa händelser har vi också mindre möjlighet att styra över. I många fall kan vi faktiskt bara välja hur vi vill förhålla oss till det som händer. Det är lätt, under mindre bra dagar, att se sig om och jämföra sig med andra. Det vi ser är att alla andra är så lyckade, så bra och så perfekta att vi förstärker de negativa känslor vi har. I de stunderna är det viktigt att komma ihåg att ingen är perfekt. Det finns sprickor i alla fasader och de flesta gör sitt bästa för att dessa sprickor inte ska vara synliga för omvärlden.
Dela dina sprickor
När vi föds är vi spricklösa. Ju äldre vi blir desto fler sprickor får vi, vissa spacklar vi hjälpligt igen. Risken finns dock alltid att de öppnar upp igen om vi hamnar i liknande situationer vid senare tillfälle. Ingen är felfri men många vill ge sken av att vara det. Varför kan vi inte bara låta sprickorna vara synliga? Tänk bara vad mycket vi skulle kunna lära av varandra om visste mer om varandra. Förståelsen för andras ageranden och val skulle också öka om vi inte var så rädda för att visa våra sprickor.
”There is a crack in everything, that is how the lights get in” /Leonard Cohen
